Jag vet inte vad det är för uppbyggnadsdefekt på mig men av någon anledning så står jag ut med otroliga mängder skit från riktiga skithuvuden. Jag inbillar mig att den där fina människan man skymtar mellan varven, ska dyka upp permanent "i sinom tid". Det blir aldrig så. Jag sliter ut mig själv inombords och sen sitter jag och förbannar mig själv för att jag var så jävla dum än en gång.
Man kan bli sårad, givetvis. Det också utan att det är jordens undergång. Kanske beror det på mig, att jag är en otrolig känslomänniska och fäster mig fort och släpper folk för nära inpå för fort. Eller så har jag verkligen bara haft den makalösa turen att stöta på några av de vidrigaste människorna som världen kan uppbringa. Det är mycket oklart.. Kanske en härlig kompott av båda delarna?
Det viktigaste i mitt liv är Linnéa och jag kommer alltid sätta henne först. Det är bara så jäkla ensamt mellan varven.. Jag saknar verkligen att bry mig om någon, på ett vuxet sätt också. Mest kanske jag saknar att ha någon som bryr sig om mig tillbaka.. Jag är stark i mig själv och jag ger fan inte upp i första taget men ibland vore det skönt att bara få vara svag och veta att någon finns där och orkar bry sig när jag inte orkar själv. Är det egentligen så mycket begärt?
Jag bara svamlar.. Men ibland behöver man bara en kram. Få känna en känsla av att någon faktiskt bryr sig om huruvida man orkar le från hjärtat eller bara tejpar på ett smile fast man egentligen är helt trasig inombords...
